Känner mig fortfarande lite småförkyld, det känns liksom i kroppen att man är frussen och jag har ont i halsen när jag vaknar, ja ni förstår. Det värsta är att det kommer och går och det går inte över. Så alltid när jag har kommit igång med träning mm så måste jag vila. Men idag struntade jag i det och gick till gympan ändå. Den är inte så mycket kondition utan mer core-inspirerad så det var rätt skönt ändå. Idag hade jag sällskap av en mamma som har barn i Rasmus klass som också har fått en liten. Så vi gick hem från Farsta (i värsta snöstormen) och vi var så duktiga så vi åt hemma istället för i centrum.

När jag sen kom hem så bestämde jag mig för att vara hemma resten av dagen, hade ett långt samtal med älskade Karin, varje gång jag pratar med henne så kommer jag på hur mycket jag saknar henne och alla andra som var med under den klart bästa tiden i min handbollskarriär.
Åren i GT mellan 2003-2007 (nånting) den tiden vi spelade i elitserien och div 1. Vi var ett sammansvetsat gäng som gjorde allt tillsammans, vi spelade matcher, tränade och festade ihop. Det bästa som fanns var att spela lördagsmatch, typ i Göteborg (glömmer aldrig vinsten mot Önnered och utgången som följde) och sen gå ut tillsammans (Blue moon bar, oftast).

Men det som var så häftigt med det här gänget var att vi ville mycket, vi tränade extra själva (utan tränare) på lördagmorgon (för att det fanns en tid som ingen använde), vi tränade halv sju på morgonen i Gubbängshallen för att det fanns för lite halltider. Vi berömde och skällde på varandra på planen, de yngre hade respekt för de äldre och lyssnade på deras råd, vi tyckte det var lyx att vi fick träningskläder (begagnade landslagskläder från fotbollslandslaget), vi hade en speciell låt med olika stämmor (hahaha) som vi råkade sjunga i omklädningsrummet en gång när det gick bra som vi var tvungna att sjunga alltid efter det. Kommer ni ihåg i Västerås när vi klarade oss kvar utan kval i Elitserien och stog i en ring efter matchen och sjöng We are the world? Vi hade uppträdande på jul- och vårfesterna där de äldre hånade de yngre. Vi fick igen efter några gånger. Men det fanns någonting mer än bara handbollen vilket jag tror var en del av framgången.

Jaja livet har flera faser och bara för att den delen av livet är över så betyder inte det att handbollen försvinner ur mitt liv, jag har fortfarande ett behov att komma iväg på kvällarna och gärna då träffa människor som jag tycker om. Så varför inte kombinera det med det som jag tycker är det roligaste som finns, att träna handboll. Jag älskar att det är ett strategiskt spel, det är fysiskt men samtidigt måste man tänka, analysera, vad händer om jag gör såhär istället och du såhär. Det finns inga rätt eller fel, bara olika lösningar. Så idag tog jag med mig Rasmus och Rebecca och títtade en stund på träningen. Jag ska försöka ge det till jul innan jag provar igen att träna handboll, köra gympa och bålstärkande träning så kanske jag kan vara med och träna i vår. Jag vill inte binda upp mig igen, men jag vill röra på mig och om jag samtidigt kan vara lite till hjälp genom att komma ner och träna så varför inte? ;)
Men det blir aldrig detsamma igen.......................

Jag förstår att det behövs särskilda program som tar hand om elitidrottsmän och kvinnor när dem slutar. Det är liksom en del av ens identitiet, hej jag heter Linda och jag spelar handboll. Hur är det då för dem som lägger upp hela sitt liv på att nå ett mål, vad händer när man har nåt det målet? Tomhet kan jag tänka mig.

Vi försöker få ihop gamla gänget att åka med på handbollskryssningen i Maj. Pappa har hittat matchen mot Göksten (när Linnéa Torstensson var med) när vi första gången gick upp i elitserien. Så vi tänkte boka ett konferensrum där vi kan ha lite filmvisning och kanske några uppträdanden;)

Just nu sitter jag på sängen med lite mörkt choklad och ett glas rödvin och tänker nog inte gå ut någonting imorgon.

Kram på er/Linda

Haha och de griniga gamla gubbarna som fick vara barnvakt, tack vare er så kunde jag också vara med.