Nu har jag äntligen satt mig i soffan med datorn för att se lite handboll, Sävehof i Europacupen. Rasmus och hans kompis har gått ut för att spela fotboll i regnet och Peter ligger och vilar med Rebecca. Jag satt och lyssnade när Rasmus och Emil spelade FIFA-10 på Wii, ojojoj vad upprörd Rasmus var stundtals, kontrollen gjorde inte som han ville, det var fel på spelet, fel på kontrollen (till saken är att han höll på att förlora) det slutade med att han slängde ifrån sig kontrollen och sa att han inte var med längre. Var på jag stormar efter och skäller ut honom, berättar att det bara är en lek och att det ska vara roligt, om han inte klarar av att förlora så kan han inte spela med kompisar blablablabla........
Upptäcker allt oftare att jag skäller på honom om saker som jag gjorde/gör exakt likadant, enda skillnaden är att jag numera vet att det är fel sätt.
När de spelade fotbollsturnering för några helger sedan så ledde dem stort och Rasmsus stod och sov i mål för att det inte hände något framför honom, så när de sedan gjorde mål så blev han så knäckt att han drog av sig tröjan och handskarna och slängde de på marken och gick av planen. Efter den matchen tog jag honom åt sidan och sa nästan exakt samma ord som min pappa sa till mig; Sådär beter man sig inte! LAGET har vunnit och då är man glad. Ni förlorar och vinner som ett lag!
När sen pappa kom och tittade på nästa match så berättade jag för honom om vad som hade hänt och han säger; Precis som sin morfar alltså.
 Jag tittar frågande på honom och säger, men du som skällde så på mig när jag betedde mig så.
 Ja, säger han, det var ju för att jag visste precis hur det kändes men jag visste också att det var fel!
Då gick det plötsligt upp ett ljus för mig, pappa skällde på mig för han visste hur det kändes och jag är på Rasmus för jag vet hur det känns och det gör vi av kärlek, för vi vet hur ont det gör om man inte får stopp på de där känslorna av att behöva prestera hela tiden. Att man ibland kan luta sig tillbaka på laget om det inte är ens dag och glädjas tillsammans, jag har också lärt mig med tiden att till och med kunna glädjas med konkurrenten i laget om det är den det går bra för. Även om jag aldrig kommer lära mig att sitta på bänken fast det spelar nog ingen roll hur gammal man är, men numera kan jag, ibland iallafall, hålla masken!
Igår vann GT över RP med en boll borta, då blev jag lite avundsjuk. För även om jag tycker att mitt nya liv är skönt, när jag inte är uppbunden något, så vet jag hur det är att åka på en bortamatch med laget en lördag och vinna med en boll. Vilken känsla att sitta i omklädningsrummet och sjunga Universums bästa gäng, bussresan hem, kanske med en liten påse på bussen och sedan bli avsläppta i stan.............

Jaha idag då, vi har bara varit hemma och städat idag. Nu ska jag snart ut i regnet och gå en promenad med Rebecca sen får vi se vad denna regniga söndag har att erbjuda, undrar om det finns någon handbollsmatch att åka och titta på?

puss på er/Linda