Såg Forsbergs tal på TV i morse och fick torka en och en annan tår, hatar att folk alltid är så snabba att dömma. "Han är så patetisk", "Varför kan han inte inse att det är slut?"
Varför måste alla bry sig, om en av världens bästa ishockeyspelare inte vill sluta och är frustrerad över att det är kroppen som säger att det är slut, inte huvudet, så förstår jag verkligen. Han valde inte själv att sluta, kroppen sa ifrån, i flera år har han försökt rehabilitera sig för att få göra det han älskar, det han lever för och så går det inte!
Som elitidrottare lever man och andas sin idrott och helt plötsligt så ska man inte göra det längre, klart att det blir tomt!
Jag vet att det finns ni som utan problem klarar av att säga, nu har jag spelat min sista match! Jag vet också att det finns ni som gärna sitter på läktaren och säger saker som, spelar hon fortfarande, vad patetiskt! Vi är så insnöade på ålder och speciellt när vi pratar om tjejer, varför inte låta tjejer/idrottare hålla på så länge dem vill. Så länge de tycker att det är värt det och så länge dem tycker det är ROLIGT!

Jag förstår verkligen Foppas frustration, jag vet att det inte går att jämföra eftersom det faktiskt är hans sätt att livnära sig, hans yrke som han inte längre kan utöva. Men jag skulle väldigt gärna kunna träna lite handboll, men kroppen säger ifrån, jag klarar inte det. Den frustrationen är jobbigare än om jag själv hade valt att inte spela något mer. Jag älskar att gå ner till hallen, lämna familjen hemma ett par timmar för att göra det jag tycker är roligt. På planen är jag inte mamma, lärare eller sambo. Där är jag en i laget, en handbollspelare, då tänker jag bara på handboll.
Jag är inte längre beredd att offra allt för handbollen, jag tycker att det är skönt att inte längre vara uppbokad på helgerna, men då är det som sagt var inte mitt yrke. Tänk om någon sa till mig att du kan inte undervisa längre nu måste du göra något annat som du får livnära dig på!
Dessutom så är jag stolt över att säga jag älskar handboll och jag saknar det! Det är en del av ens personlighet, Hej jag heter Linda och jag spelar handboll. Nu är jag nöjd med om jag bara kan göra det ibland men jag vill att det ska vara mitt val och inte min kropp eller någon bättre vetare på läktaren som tycker att det är dags att sluta.

Livet har fått lite andra prioteringar men jag är fortfarande samma människa det är en ny ordning bara. Så när folk frågar om jag spelar handboll fortfarande så brukar jag säga ja, fast inte just nu! Men när jag går och lägger mig och drömmer så gör jag det fortfarande.............

Tack för allt Foppa och hoppas du finner en ny mening med livet!